medmänsklighet och förtröstan

Sånt här får vi höra om varje dag. Människor som flyr sina hem p.g.a. svält, fattigdom, krig, förföljelse, översvämningar, torka, oväder... Människor som dör, människor som får men för livet, människor som svälter, människor som förlorar hus, familj, släkt och vänner... Men det leder sällan nånvart. Det är ingen som riktigt orkar bry sig, ingen som orkar sätta sig in i hur det verkligen ligger till. Ingen som har tid, man sätter sig framför tv:n och ser på Bonde söker fru istället, det är mycket enklare så, så kan man blunda lite hårdare så försvinner det där hemska.

Vad händer sen? Alla dessa tiotusentals hem som förstörts bara i detta oväder, vart tar dom människorna vägen? Dom som inte har råd eller möjlighet att bygga upp sina hem igen, vad är det tänkt att dom ska göra? Allt dom äger är borta, i bästa fall har dom varandra. Dom har bara dom kläder som dom hade på sig när dom var tvungna att fly. Dom hamnar på ett läger någonstans där sjukdomar sprids med varje andetag och där resurserna inte räcker till.

Det är förjävligt, det hoppas jag dom flesta kan hålla med om. Men varför är det ingen som gör nåt? Som pratar om det? Visst tar dom upp det på nyheterna men vi rycker bara på axlarna och väntar på dagens väderrapport. Det är tragiskt. Jag är inte bättre än nån annan, jag orkar inte heller. Man mår bara dåligt av att tänka på att andra har det sämre ställt.

Det kommer inte bli bättre heller. Klimatförändringarna leder till extremare väder som främst drabbar dom fattiga, och det är främst vårt fel. Det är vi som käkar massproducerat kött, som flyger korta och långa sträckor, som tar bilen 5 minuter till ica för att köpa en mjölk, som trivs bra i vår varma lägenhet, som inte orkar böja oss 10 cm för att stänga av tv:n på riktigt, stand-by får räcka.
Blä. Varför är vi så jävla egoistiska?