kära kära astrid...

Igår skulle världens mest älskade Astrid ha fyllt 100 år om hon levt. Tv4 visade igår en dokumentär om Astrid och jag blev jättesugen på att se alla berättelser en gång till. Jag har alltid föredragit filmer och serier före böcker, men nu är jag sugen på att läsa också. Dessvärre är allt Astrid Lindgren-material hos mina föräldrar så jag får inte se det än på en månad, jag hoppas jag står ut. Jag förstod aldrig vad som hände i Bröderna Lejonhjärta, och blev mest rädd. Det blev jag av Emil i Lönneberga också när Alfred hade gjort illa sig i tummen (?) och Emil fraktade honom i snöstorm. Jag tyckte det var jätteotäckt. Eller hon den elaka tanten,

Jag minns än idag hur jag fick beskedet att Astrid hade avlidit. Jag gick i gymnasiet och vi hade datorkunskap. Sen utbrister någon plötsligt att Astrid är död och undervisningen avbröts och alla gick in på diverse nyhetsmediers hemsidor för att bekräfte den tragiska nyheten.

Astrid för mig är inte bara Emil, Pippi och Bullerbyn. Det är också Madicken, Gull-Pian, Hoppa högst, Allra käraste syster, Ingen rövare finns i skogen... äsch det går inte att nämna alla.

Det finns bara kärlek runt Astrid, hon var så mycket mer än en barnboksförfattare. Hon stod starkt och stadigt på dom svagas sida som ofta saknade en egen röst; barnens, dom fattigas, djurens... Hon gick sin egen väg och är en otrolig förebild, vilket som man också kan se i hennes böcker och filmer.