pride på gott och ont

Fan å, jag kommer missa Umeå Pride imorgon, och jag är egentligen för feg för att fara på Stockholm pride fast det är närmare. Jag har lovat ställa upp på en annan grej imorgon som jag inte kan tacka nej till nu, och den håller självklart på hela jävla dagen. Även fast jag (som är blyg som fan) skulle fått gå på Umeå pride utan att känna en endaste själ där så skulle jag så mycket hellre gärna göra det.
Dessutom har Umeå IK bjudit in Pride-deltagarna till matchen mot Linköping som också spelas nu på lördag, vilket som skulle betyda ännu mer festfestfest och kärlek. Aja det får väle bli nästa år istället, och så får jag tagga upp mej att våga åka på Pride Sthlm som hålls 30/7-5/8.

Iaf det jag skulle komma till var det här med att så många kändisar och politiker ställer upp på Pride, jag vet inte vad jag ska tycka om det. Personer som är kända homo- bi- och transpersoner är såklart välkomna, utan tvekan. Eller såna som kan säga positiva saker om hbt-folket andra dagar också, och inte bara under Pride-paraden till lättköpta journalister, varsågoda och följ med.
Men alla dom andra som dyker upp lagom till Pride, som snackar om att dom faktiskt känner en som känner en som känner en som är bög (det är alltid bögar) och som efter Pride dyker ner i sitt heteronormativa tänkande, dom upplevs som så jävla populistiska. Dom som är på Pride för att dom måste, för att själva tjäna på det och inte för att dom vill. Står dom verkligen för alla mänskors lika värde så är det klart vi älskar dom, men ställer dom upp bara för att sälja en till skiva, bok eller vinna röster så vet jag inte vad jag tycker längre. Går dom i paraden och tänker; "vilken jävla cirkus" och "guu vad äckligt" så kan dom lika gärna krypa tillbaka upp i arslet dom kom ifrån.
Att se glädjen och kärleken vid Pride är underbart - men då ska det vara lite äkta också.