allsång och jämställdhet i mitt hjärta

Jag missade förra veckans Allsång på Skansen så jag såg den nyss. Mäkta besviken (och förvånad) blev jag när jag såg att Sahara Hotnights hade lika kortkortkorta kläder som alla andra kvinnliga artister. Jag trodde dom var annorlunda, jag hade tills då lagom naivt ett hopp om att det fanns kvinnliga artister som inte vill och fullständigt vägrar sälja på sex, kropp och sex. Blä. Jag har sällan gillat Hotnights musik men väl deras attityd. Det är väl dags att inse att man har haft fel all along.

Positivt överraskad blev jag dock av Amy Diamond. Jag har aldrig hört henne live förut, och verkligen inte förstått vad som är så speciellt med hennes röst. Hon låter i mina ögon som vilken barnrumpa som helst, pipig och rätt jobbig röst, dom högsta tonerna är outhärdliga. Men live visar det sig att hon har jättebra röst, så frågan är ju varför dom mixar hennes röst till det sämre? Varför ska hon låta som en falsettsjungande 5åring när hon egentligen kan sjunga?

För övrigt har jag och minst en kompis pratat i flera år om att fara på Allsången. Nu verkar det långt ifrån verklighet då kompisen skaffat sambo och inte har tid att göra annat än ta hand om hus, katter och sambo. Sambon kräver mest omskötsel, han måste ringa min kompis för att fråga var brödet finns. Hon diskar, lagar mat, bakar, tvättar, handlar och han... ptja han ser väl till att dom har dom senaste tekniska prylarna. Ibland. Om han orkar. När dom for på semester packade hon hans kläder. På den nivån ligger deras förhållande liksom och det kliar som fan i mina jämställdhetsfingrar att ifrågasätta det, men jag orkar nästan aldrig ta upp det eftersom vi träffas så sällan. Dessutom verkar han göra henne gott så jag har inte hjärta att säga något.
Hon skulle ändå inte hålla med om jag påpekade något, och hon verkar inte ens ta illa upp av att han inte kan hjälpa till överhuvudtaget. Hon vill ha någon att ta hand om, inte ett förhållande på lika villkor.
Jag får inse att alla inte har samma ideal som mig, men det är svårt ibland.

Jag kan acceptera det, men aldrig nånsin förstå hur man kan gå med på att ens sambo är en jävla slashas som inte kan ta en gnutta ansvar eller göra något alls, förutom att förvänta sig att få mat (man tycker om) på bordet varje dag och någon som sköter hushållet åt en utan att man själv lyfter ett finger.
Millimeterrättvisa behöver man inte kräva, men dock någon form av jämställdhet. Jag tycker det gäller båda parter, är det kärlek så kan jag inte förstå hur man kan vilja att ens partner sliter ut sig i hemmet medan man själv sitter och degar. Om man dessutom hjälps åt får man ju mer tid över för varann och det borde väl vara eftersträvansvärt?
Kan man inte se sambandet mellan att sambon jobbar halvtid (och får mindre pension) och gör allt i hemmet? Vad tänker man? När man sitter där framför tv:n och i bästa fall lyfter på benen när sambon genomsvettig och uttråkad till max kommer med dammsugaren, känner man sig inte förjävla dum och taskig? Får man inte dåligt samvete? Vad säger man? "Du älskling, hämta en ny öl till mig, jag känner mig lite trött."

Jag förstår inte och jag har tydligen jävligt långt kvar till accepterande också...