fortfarande världens bästa fotbollsspelare!

Marta alltså. Jag har en annan version av vad som hände i matchen igår än vad 99% av mediasverige har.

I dessa artiklar står det exakt samma saker i princip och det är bara ett slumpmässigt urval. Samtliga är direktciterade från TT, som struntade i att fråga Marta om hennes reflektion och tankar av det inträffade. Dom nöjde sig med Emma Wilhelmsson, smart drag om man vill ge en helhetsbild av det inträffade.

Jag såg matchen live. Det började bra, trevlig shopping- och umgängesdag med nära vänner, sen fotboll. Och matchen var bra, spännande och UIK visade varför man är Sveriges bästa lag, även om tabelläget nu säger annat. Frida Östberg hindrade många gånger Malmös forwards från att komma nära målområdet och gjorde ett väldigt bra arbete. Madeleine Edlund fick äntligen näta, kvitteringen kom olyckligtvis och orättvist, men det var bara att tugga i sig. Vi bjöds på bra fotboll och en oavgjord match är ingen katastrof. Så gör då Marta ett självsäkert mål, man såg direkt hon fick bollen att jo, hon kommer sätta den.

Det var det som hände sen som förstörde allt.

Marta och Malmös Emma Wilhelmsson stöter ihop och sen går åsikterna isär. I dom tusentals länkade artiklarna ovan kan man läsa Emmas version, här finns Martas.
Emma satt på ändan på marken och mellan sina knän höll hon fast Martas ena fot. Marta försökte ta sig lös, slet och drog i sin fot men Emma höll fast. Då riktar Marta en spark mot Emmas mage, eller som hon själv säger, gav hon Emma en touch med foten. Det finns bara två personer som kan veta hur hård sparken var, om den var ute för att skada eller bara nuddade Emma. Det är Marta och Emma. Vi andra kan rätta oss efter bevisen, låg Emma kvar på marken efter "sparken"? Nej. Hon reste sig genast och spelade utan problem vidare resten av matchen. Så ont det måste ha gjort. Direkt efter springer Malmös Nilla Fischer fram och knuffar Marta till marken.

Kanske var det dumt gjort av Marta, men hon var eggad och inne i spelet. I herrfotboll ser du alltid männen puckla på varandra, vad som än händer. Man skriker på domaren, dom filmar och får jätteont och slåss som testosteronmonster, samma sak i herrhockey. Varför blir det alltid slagsmål med knytnävarna i herrhockey? För att dom är eggade av matchen, vill vinna och det betyder jättemycket. Det är mycket känslor inblandade.
Självklart kan man då som Marta bli frustrerad när man blir fasthållen av en motståndare på motståndarnas planhalva. Självklart ville hon komma lös.

Resultatet:
En hemmapublik som moget nog buade när Marta gick av planen och löjligt nog applåderade när domaren drog det röda kortet.
En Marta utvisad, som skött sig exemplariskt tills då.
En Nilla Fsicher i Malmö som bara fick varning efter att ha knuffat Marta till marken.
En Emma Wilhelmsson i Malmö som inte ens fick en varning för fasthållningen.

Låt oss spola tillbaka. Marta blev fasthållen och blev frustrerad och touchade motståndaren med foten. Man kan se det som hämnd, att hon blev arg och reagerade därefter.
Emma Wilhelmsson höll fast Marta.
Nilla Fischer knuffade Marta till marken, och det är samma sak där. Man kan se det som hämnd, att hon blev arg och reagerade därefter.
Marta blev utvisad, Emma friad och Nilla varnad. Nilla var dessutom tredje part och borde ännu mer blivit utvisad för att hon la sig i.

Då ska man dessutom komma ihåg att Marta är en spelare som ofta blir hårt tagen av motståndare och publik. Ofta ser man motståndare gå in för att skada Marta, men eftersom hon inte filmar så är sällan domaren på hennes sida eftersom hon försöker hålla sig på benen.

När jag såg det röda kortet och det gick upp för mig att Marta skulle bli utvisad så gick luften ur mig totalt. Jag tappade allt intresse för att se resten av matchen, jag struntade i hur resultatet blev. Eller nej, jag ville inte se UIK vinna, jag ville se Malmö förlora. Hårt. Helst ville jag storma ut från arenan men blev mer eller mindre tvingad av vänner att stanna kvar.
Jag satt helt apatisk resten av matchen och sa inte ett ord. Efter ett tag började känslorna komma. Ilska, hat, frustration, besvikelse, förbannelse, tomhet, förödmjukelse. Hat mot domaren, publiken, motståndarna, reglerna. Men mest kände jag bara tomhet.

Samma tomhet var kvar när jag skulle sova och jag kunde inte tänka på nåt annat. Jag är inte orolig för hur det ska gå för UIK om Marta dessutom blir avstängd. Jag är inte orolig för att UIK gått tre matcher utan vinst. Däremot känner jag massivt hat mot fotbollen och dess regler.

Givetvis kan jag uppfattas som partisk, men jag hade uppfattat det som fel domarbeslut och orättvist oavsett. För att förtjäna en utvisning ska man ha gjort nånting ordentligt fel, riktigt våldsamt eller extremt farligt. Inte bara velat ge igen lite av frustration för att man möter en dum motståndare, oavsett om man heter Marta eller Beckham. Eller Zidane för den delen.

Jag kom nämligen snabbt att tänka på första gången jag insåg hur fucked up reglerna är:

Fotbolls-VM 1998. Beckham blev fälld av nån motståndare, och gjorde nån liten touch tillbaka. Resultat: Beckham utvisad.

Fy fan vad jag tyckte det var orättvist och hade väldigt svårt att förstå det.
Det var första gången.

Nästa gång var 2006. VM. Jag har starkt ogillat Zidane sen han utsågs till världens bästa fotbollsspelare framför Ronaldo, blotta ljudet av hans namn kunde reta skiten ur mig. Frankrikes landslag har jag inte heller haft mycket för efter dom vann finalen mot Brasilien, som jag hejade på. Men att Zidane blev utvisad för att motståndaren kallat hans mor eller syster för hora är beyond me. Det finns ingen rättvisa i det.

För så funkar det ju aldrig annars. Om någon grovt misshandlar mig och jag sen reser mig upp och ger personen en örfil - vad händer? Resultat: Jag åker in på livstid, den som misshandlade mig får villkorligt.

....Eller stopp! Nej nej nej, vänta, det är ju bara i fotbollens värld det händer. I verkligheten bedöms brott efter hur allvarliga dom är. Samma sak här. Martas touch var inte farlig och med tanke på hur många duster den spelaren varit i så hade hennes onda avsikter kommit fram långt tidigare om hon nu varit en elak människa. Det är hon inte, hon var frustrerad och erkänner att hon gjort fel. Hon har tagit i hand med Emma som förstod att det inte var illa menat. Men det skrivs ingenstans för det säljer inga lösnummer såsom; "Marta sparkade ner motståndare" gör. Det är så långt från sanningen som man kan komma, ingen blev nedsparkad oavsett hur dålig syn man har.



Såhär dagen efter har jag fortfarande inget intresse av fotboll. Det här var utan tvekan mitt värsta fotbollsminne någonsin. Jag kände det direkt där jag satt på läktaren att det här, det här kommer ta lång tid att släppa och då är jag inte långsint och brukar ha hyfsat svalt intresse av sportresultat. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle reagera så starkt.

Jag kan bara hoppas att min känsla inte håller i sig. Jag kan bara hoppas att mitt fotbollsintresse inte dött för alltid. Och jag kan ju alltid hoppas att reglerna ändras. Som det är nu har jag inga positiva känslor till sporten. All min glädje försvann och den dittills lyckade dagen och kvällen blev bara svart.

Dagen mitt fotbollsintresse dog.


Marta - all kärlek till dig!
Du är och kommer alltid bli ihågkommen som världens bästa fotbollsspelare!